Kristine West: Bort med knätofsen

Detta arbete uppkom ur en vilja att knyta ihop säcken i och med min stundande masterexamen. Sedan jag började studera vid KMH har jag, som sig bör vid en musikerutbildning, brottats med frågor om hur jag vill spela och varför. Min bakgrund inom folkmusiktraditionen har givit mig en uppfattning om hur jag vill att musik ska kännas, och denna känsla har jag haft svårt att överföra på den noterade musiktraditionen.

Detta till trots att jag många gånger rent smakmässigt föredragit denna musik. De vedertagna metoderna att närma sig musiken har jag dock ofta upplevt som paradoxala, rentav oförenliga med varandra, och den känsla jag eftersträvat har lyst med sin frånvaro.

Under större delen av mitt liv har jag parallellt ägnat mig både åt folkmusik och noterad repertoar för mitt instrument. Trots detta har jag inom den noterade musiktraditionen inte lyckats göra musiken till min på samma sätt som jag har inom folkmusiken. Detta har utgjort grunden till en, fram till relativt nyligen, splittrad syn på mitt eget musikerskap, vilken jag inte fått någon rätsida på. Det var med en vilja att reda ut detta jag påbörjade detta arbete.

"Nu är det väl lite mycket knätofs igen, Kristine?"

I mina försök att tillgodogöra mig den noterade musiken fick jag ofta av mina lärare höra att det lät för mycket folkmusik, något som skulle arbetas bort. ’Nu är det väl lite mycket knätofs igen, Kristine?’ är en fras som etsat sig fast i mitt minne. Stil blir här ett viktigt begrepp som jag kommer återkomma till, ett begrepp jag saknat tillgång till under min utbildning vid KMH.

Ända sedan yngre tonåren har jag hittat på låtar. Detta skulle komma att öka i omfattning när jag slutade spela folkmusik tillsammans med andra, dvs ungefär samtidigt som jag började på KMH. I perioder kände jag att jag behövde ett fritt rum där musik fick vara lite vad som helst, och detta tog sig uttryck i att jag improviserade runt olika folkliga former som polska, vals, gånglåt, schottis, halling osv. Men jag gjorde aldrig något av dessa låtar.

På sin höjd hände det att jag spelade in dem, men jag tog mig aldrig tid att teckna ner dem. Dels för att jag inte skulle använda dem till något, dels för att jag ju lika gärna kunde hitta på nya om jag skulle behöva. Men, med tankarna på detta arbete dök låtarna upp i huvudet igen. Kanske kunde dessa bli ett verktyg för att komma åt mina musikaliska frågeställningar? Genom att skriva ned låtarna kunde jag kanske närma mig folkmusik- och tidigmusiktraditionen via notationen? Notskrift är en tydlig, visuell gemensam nämnare som går att jämföra och diskutera kring. Genom att undersöka hur de två traditionerna förhåller sig till notation skulle jag kanske hitta kärnan till den skillnad jag upplever dem emellan?

Efter en tid hade jag skrivit ner ett rikligt material med mina egna låtar. Men då började jag fundera på vad var det egentligen var för musik jag skrev. Jag kom på mig själv med att inte alls veta vad den liknade och vad den kan tänkas ha fått sin inspiration ifrån, sett ur ett större perspektiv. Jämfört med den tidiga musiken, som jag trots allt snart har en masterutbildning inom, så visste jag mycket lite om folkmusiktraditionen utanför det smala fält där jag rört mig inte heller hur detta sett ut för 20 år sedan. Jag insåg att jag måste ta reda på mer om det jag själv kallade ’en levande tradition’.

Jag började därför ta reda på mer om verksamheten vid Kungliga Musikhögskolans folkmusikinstitution. Jag samlade material från deras undervisning i teori och stilkännedom till historieböcker om folkmusikrörelsens ursprung och historia. Detta blev början på ett arbete som skulle förändra min bild, både av rörelsen i sig själv och delar av min egen musikaliska bakgrund.

"Jag hade en känsla av att tidigmusikrörelsen hade ett förflutet i en tydlig ideologi, som någonstans på vägen tappats bort."

När jag så hade fullt upp med att bredda mina kunskaper om folkmusiktraditionen kom jag också att fråga mig själv vad jag egentligen visste om tidigmusiktraditionen. Jag började undra varifrån upplevelsen av paradox mellan personligt uttryck och känsla kontra historisk korrekthet, som präglat min utbildning, egentligen kom ifrån. Det ständiga pendlandet mellan subjektivitet och objektivitet fick jag ingen rätsida på, ej heller hur filosofin egentligen hängde ihop. Jag hade en känsla av att tidigmusikrörelsen hade ett förflutet i en tydlig ideologi, som någonstans på vägen tappats bort.

Jag som musiker skulle vara fri och uttrycka mig själv, fick jag höra, samtidigt som interpretativa sanningar ständigt gjorde sig påminda från olika auktoriteters håll. Inga krav ställdes inom utbildningen på kunskap om stil, form och praktiska verktyg för att förstå dessa, samtidigt som krav på historiska belägg och teoretisk kunskap ständigt var underförstått. En ständig känsla av brist på kunskap, i kombination med uppmaningar att känna mer i musiken, ledde till att jag i perioder kände en hopplöshet inför att någonsin erhålla tillräcklig kunskap
för att själv kunna göra egna interpretativa val.

Jag började inse att den känsla jag eftersträvar i musik i stort handlar om att behärska ett musikaliskt språk, att röra mig inom en stil jag känner mig hemma i och att ha möjlighet att göra musiken till min. Det blev alltså nödvändigt att ta reda på vari denna svårighet låg inom
den noterade musiktraditionen och min utbildning i tidig musik. Så, jag började gräva i tidigmusikrörelsens historia, och hittade där ett stort material som inte bara fick mig att se det hela i ett perspektiv, utan också satte detta i samband med folkmusikrörelsen - det visade sig att dessa två strömningar hade följt varandra i princip parallellt genom historien och färgats på mycket liknande sätt av tidens strömningar...


Författare:
West, Kristine (Kungl. Musikhögskolan)
Titel: "Bort med knätofsen": en subjektivt jämförande studie mellan två musikaliska traditioner
Språk: Svenska
Uppsatsnivå: Självständigt arbete på avancerad nivå (masterexamen), 20 poäng / 30 hp
Utgivningsår: 2012

Masteruppsats: "Bort med knätofsen"

Christina Larsson Malmberg, sopran och Catalina Langborn, barockviolin: Lovisa Ulrika, En föreställning (2011)

Uppdaterad 2012-06-26