Till minne av Anders Bondeman, 1937-2022

Professor emeritus Anders Bondeman, Stockholm, har avlidit i en ålder av 85 år. Närmast anhörig är hans maka Kersti Bondeman.

Anders Bondeman var en av Sveriges mest betydande musiker – organist och pedagog och en av de allra mest framgångsrika inom sitt verksamhetsfält i ett internationellt perspektiv.

Och han var det till stor del tack vare sin unika förmåga som improvisatör.

Orgelimprovisation är en stor, och än idag, levande specifik konstart som framför allt på kontinenten odlats sedan före Bachs dagar. Och alltjämt odlas.

Fram till Anders Bondeman var Sverige ett land som i detta hänseende levde i skuggan av de stora länderna.

Anders ändrade på detta. I grunden.

På kontinenten fann han kontakt med den stora kulturen inom sitt gebit och efter studier där för framträdande företrädare för konstarten kulminerade hans framgångar med att han som förste svensk och skandinav segrade i den prestigefyllda internationella improvisationstävlingen i Haarlem, Nederländerna 1965.

Under mer än 30 år av sitt liv kom Anders att verka som organist i St. Jacobs kyrka i Stockholm. Ett intensivt arbete med ett rikt gudstjänst- och konsertliv i St. Jacob parallellt med undervisning på Kungl. Musikhögskolan.

Svenska organister fick nu ta del av och lära sig hur man improviserade på orgel - såväl för gudstjänstbruk som i konsertsammanhang - något som dittills hade varit helt rudimentärt, men som nu upphöjdes till något ingen tidigare hade varit med om.

Hans tid upptogs således till stor del av undervisning. Studenter vid KMH kan vittna om hans betydelse. En kyrkomusiker på högskolenivå förväntas kunna producera en hel del ”uppfunnen” musik. Anders såg under en 30-årig lärargärning till att detta fick en stor tyngd i utbildningen och att studenterna blev rustade för att möta dessa utmaningar.

Även om Anders Bondemans unika kvaliteter mest framkom som improvisatör, så spelade han många, många konserter på bästa sätt - både i Sverige, Skandinavien och världen - med den stora orgelrepertoaren i bagaget.

När denne nestor nu lägger ned sin stav så återstår inte mycket annat än att prisa honom med tacksamhet. I en av kyrkomusikens allra största guldåldrar fick han tack och lov verka.

Han nådde, som ingen annan i detta land, det målet med hårt arbete, omsorg om hantverket, övningen, den musikaliska formen, stilen, uttrycket; det ständiga arbetet med att bli bättre och göra konsten och musiken rättvisa.

På allra högsta nivå.

Text av: Stefan Therstam