Mikael Persson framför KMH:s campus.

Positionerande i musikklassrummet

Mikael Persson undersöker positionerande i musikklassrummet utifrån hur kön och klass påverkar elevernas förutsättningar för delaktighet i musikaliska aktiviteter. Mikael bedriver sina forskarstudier i musikpedagogik vid KMH i samarbete med konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet.

Avhandlingens syfte

Högstadietiden är en mycket dynamisk tid som för elevernas del i hög utsträckning präglas av strävan att beskriva sig själv, positionera sig, på olika sätt genom hur de interagerar med varandra och med omgivningen. Samtidigt positioneras eleverna av ett antal diskursiva uppfattningar som förekommer i samhället i stort och som reproduceras i klassrummet. Tidigare forskning har i hög utsträckning såväl utgått från som visat att musik utgör en central del av elevers identitetsskapande, en utgångspunkt som Mikael menar riskerar att dölja andra mönster i elevers interaktioner i musikklassrummet.

Att i detalj studera elevernas positionerande och hur detta påverkar deras möjligheter till delaktighet i musikklassrummets aktiviteter är det huvudsakliga syftet i denna avhandlingsstudie.

Positioneringsteori och diskurspsykologi

Mikaels teoretiska hemvist är primärt positioneringsteori och diskurspsykologi utifrån vilket eleverna framträder som involverade i ett ständigt positionerande i förhållande till varandra, men också till både musikaliska uttryck och omgivningen i stort. Både diskurser i samhället i stort, och i musikklassrummet mer specifikt, utgör olika resurser att positionera sig på för eleverna, men bidrar också till att begränsa deras olika möjligheter att agera och delta i olika aktiviteter.

Mer specifikt studeras framför allt hur olika retoriska resurser används på olika sätt och får olika innebörd för pojkar och flickor i olika musikklassrum.

Klass och kön som diskurser

Vissa diskurser är så pass genomträngande i vårt samhälle att de kan betraktas som hegemoniska varför eleverna bär med sig olika strukturella positioner in i musikklassrummet. Kön betraktas av Mikael som en sådan strukturell position som helt igenom är socialt skapad. Även om det pågår en tydlig strävan efter förändring är dagens samhälle fortfarande präglat av ett tvåkönstänkande varför elever återkommande delas in i pojkar och flickor.

Kön har också visat sig ha stor bäring för att förklara allt från val av musik att lyssna på, instrumentval och graden av ansvarstagande i musikensembler. Mikaels ambition är bland annat att studera om dessa mönster reproduceras bland eleverna i olika musikklassrum och hur detta sker i så fall.

Fallstudie från högstadieklass som metod

Studien är upplagd som en fallstudie i vilken Mikael har videodokumenterat musikundervisning i två undervisningsgrupper i årskurs åtta under en termin, en lektion per vecka. Den ena gruppen kommer från en kommunal tillvalsskola, Centralskolan, och den andra gruppen kommer från en skola med elever som aktivt valt en musikprofil, Musikprofilskolan.

Efter att ha studerat återkommande mönster och avvikelser i elevernas agerande i de olika klassrummen har Mikael primärt funnit fyra olika begreppspar som på olika sätt är centrala för elevernas positionerande i de olika musikklassrummen och utgör en bra utgångspunkt för en jämförelse mellan musikklassrummen. Sedan har interaktioner i ett antal utvalda, och för dessa positioner representativa, sekvenser från varje klassrum detaljstuderats med hjälp av samtalsanalytiska verktyg från den tidiga diskurspsykologin.

Några resultat

De fyra olika positioner som Mikael funnit centrala för att synliggöra skillnader och likheter i elevernas positionerande är konform/rebellisk, humoristisk/seriös, självsäker/osäker samt emotionell/rationell. Dessa positioner är olika relevanta och kräver olika mycket retoriskt arbete att inte för pojkar och flickor i de olika musikklassrummen.

För att exemplifiera används humor bland annat för att distansera sig från det seriösa och kan på så sätt skapa ett tillfälligt utrymme att bryta mot gängse normer. Humor kan paradoxalt nog skapa ett utrymme för pojkar att sjunga och ta undervisningen på stort allvar. Humoristen, en position som både är mer attraktiv och lättare att inta för pojkarna i Centralskonans musikklassrum, skapar därmed ett utrymme för kreativitet i musikundervisningen i högre utsträckning. Ett resultat som förvånat Mikael är att humorn i Musikprofilskolan snarare verkar disciplinerande och därmed begränsar elevernas delaktighet i vad som kan beskrivas som musikaliska aktiviteter.

Att tydligt skämta på andra elevers bekostnad förekom frekvent både bland elever i Musikprofilskolans klassrum, men inte i Centralskolans. Skämt i det senare klassrummet riktar sig snarare mot andra, utomstående, vilket skapar ett mer gemensamt vi i klassrummet, ett vi som också tydligt präglas av kompetens och kunnande.

Bland elever i Centralskolan, i synnerhet flickor, utgör osäkerhet en betydande resurs genom att de tonar ned sin egen förmåga, både genom att skämta om sig själva och att markera osäkerhet, i syfte att undvika att positioneras som skrytsam. Att tona ned sin egen förmåga utgjorde däremot inte en gångbar resurs varken för pojkarna i Centralskolan eller för flickor och pojkar i Musikprofilskolans musikklassrum. För elever i Musikprofilskolans klassrum riskerar till och med den som nedtonar sin kompetens snarare att få mindre utrymme av eleverna, något som primärt gällde för flickorna. Att musik är något som tydligt står på spel för eleverna i Musikprofilskolans musikklassrum kan alltså bidra till att skapa ett mer konkurrensorienterat och tävlingsinriktat klimat, vilket kan riskera att hämma elevers musikaliska utveckling.

För att beskriva resultatet på en övergripande nivå så menar Mikael att detta positionerande, detta arbete som görs av eleverna för att inta olika positioner, och de begränsningar som omgärdar dem, påverkar elevernas möjligheter till delaktighet i olika aktiviteter i musikklassrummet. Vidare ser detta spel olika ut i olika musikklassrum. Att som musiklärare rikta blicken mot vad som står på spel i elevernas interaktioner i det egna musikklassrummet blir därför en väsentlig utgångspunkt för att i sin undervisning kunna skapa större möjlighet för alla elever att på lika villkor vara delaktiga i musikundervisningen.

Om doktoranden

Mikael är utbildad musiklärare på KMH. Han tog examen 2003 och arbetade fram till 2012 som musiklärare i grundskolan.

Mikael har också utbildat sig till genuspedagog och har i denna roll arbetat med jämställdhetsintegrering i Stockholms stads Utbildningsförvaltning under ett antal år. Jämställdhetsintegrering innebär en strävan att integrera jämställdhet i ordinarie verksamhet.

Som genuspedagog har han bland annat blivit intervjuad av Skolverket som tagit fram diskussionsunderlag för att integrera sex- och samlevnad i grundskolans olika ämnen. I filmen som finns under rubriken Musik på Statens Skolverk återfinns Mikaels intervju.

Mikaels intervjulänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Åren innan Mikael började sin doktorandutbildning gick han en magisterutbildning i didaktik vilket möjliggjordes tack vare Lärarlyftetlänk till annan webbplats.

I Mikaels forskargärning har han parallellt intresserat sig för nymaterialistisk teori, eller det som också kan kallas för posthumanism, och hur detta perspektiv kan bidra till att diskutera musikpedagogik, och reproduktion av makt i musikklassrummet, på ett än mer nyanserat sätt. Bland annat har han gjort en nymaterialistisk läsning av rösten utifrån exemplet Jimmy Scott.

Artiklar och papers av Mikael Persson samlade i KMH-Divalänk till annan webbplats

Relaterad kontakt