Konstantinos Papadakis examenskonsert

I denna examenskonsert utforskar Konstantinos Papadakis hur musikalisk form förändras och omformas över tid. Programmet är sammanhållet av ett konstnärligt fokus på transformation snarare än kronologi, där varje verk på olika sätt pressar, utmanar eller omdefinierar formella ramar.

Konserten inleds med Johann Sebastian Bachs toccata i c‑moll, BWV 911, ett verk som förenar improvisatorisk frihet med arkitektonisk precision. Därefter följer Ludwig van Beethovens pianosonat i d‑moll, op. 31 nr 2, Tempest, där fragmentering, tystnad och tvära kontraster blir bärande strukturella element.

I Frédéric Chopins scherzo nr 1 i h‑moll, op. 20, fördjupas det dramatiska uttrycket ytterligare, där extrema motsättningar mellan intensitet och stillhet formar ett kraftfullt musikaliskt landskap. Programmet rör sig sedan mot Alfred Schnittkes Two Aphorisms, där formen reduceras till koncentrerade musikaliska fragment präglade av mångtydighet och postmodernt uttryck. Verken ingår i Papadakis pågående konstnärliga fördjupning i Schnittkes pianomusik.

Konserten avslutas med Robert Schumanns toccata i C‑dur, op. 7, ett virtuost verk där strikt konstruktion kombineras med tekniska ytterligheter. Tillsammans belyser programmet hur tonsättare genom expansion, upplösning eller koncentration omformar musikens uttryck och strukturer.

Medverkande:
• Konstantinos Papadakis, piano


ENGLISH:

This program traces a line not of chronology, but of transformation—of musical form under pressure, across time.

Beginning with Johann Sebastian Bach’s Toccata in C minor, BWV 911, we encounter a work that already resists strict categorization: improvisatory in gesture, yet architecturally precise. Its shifting sections anticipate a freedom that later composers would expand in radically different directions.

Ludwig van Beethoven’s Sonata in D minor, Op. 31 No. 2 (“Tempest”) continues this destabilization of form. Here, silence, fragmentation, and abrupt contrasts become structural elements, challenging the listener’s sense of continuity and expectation.

With Frédéric Chopin’s Scherzo No. 1 in B minor, Op. 20, the dramatic impulse intensifies. What was once a light genre becomes something severe and almost ethereal, marked by extreme contrasts between agitation and lyric stillness.

The program then turns to Alfred Schnittke’s Two Aphorisms, where form is reduced to its most concentrated state. These miniatures reflect a postmodern language shaped by compression, quotation, and ambiguity—an aesthetic that dissolves the boundaries established in earlier works. As part of an ongoing research focus on Schnittke’s piano music, these pieces are approached not only as repertoire, but as a lens through which the entire program may be reconsidered.

Finally, Robert Schumann’s Toccata in C major, Op. 7 brings the program to a virtuosic conclusion. Beneath its relentless surface lies a strict constructive principle, recalling earlier traditions while pushing pianistic technique to its limits.

Across these works, the program explores how composers confront and reshape musical form, whether through expansion, disruption, or radical condensation.