Vad kan vara mer riktigt och viktigt än konst

Året lider mot sitt slut och jag kan summera min första termin som rektor för KMH. Och ja, det är fantastiskt roligt - precis som det har varit i mina tidigare uppdrag.

Jag tycker om att vara chef. Inte främst för att jag vill bestämma - även om det förstås också är en drivkraft - utan framförallt för att det ger mandat att leda. Att i nära kontakt med medarbetarna och studenterna skapa och omskapa verksamheten.

När det fungerar som bäst är det som att spela kammarmusik. Att turas om att vara den drivande och den som följer. Att ömsom bära temat, ömsom fylla på med klang och rytm. Att älska dissonanserna och längta efter upplösningen. Att lyssna in varandra, våga motstånd och till sist landa i ett välklingande samförstånd.

De musikaliska metaforerna kommer naturligt, för det är ju vad allt handlar om för oss här på KMH. Musiken.

Jag har hunnit prata med väldigt många och alla säger samma sak; att de älskar den här miljön, där musiken så självklart står i centrum. Lärare, studenter, lokalvårdare, chefer, administratörer, tekniker, forskare, bibliotekarier. Musiken ligger oss alla varmt om hjärtat.

Musik är en stor del av livet för de allra flesta; även för dem som studerar och arbetar med helt andra saker. Det gör oss extra privilligerade, vi som får skapa musik både för vår egen och andras skull. Lite sorgligt då, att det inte renderar högre status att arbeta med musik.

Det är en dubbelhet jag funderar mycket på. Att musik och andra konstnärliga uttryck är något som nästan alla brinner för och som samtidigt skattas så lågt i samhället . Varför enas vi inte om att ge alla, verkligen alla människor en möjlighet till konstnärliga upplevelser och uttryck? Det borde vara en lika självklar medborgarservice som dricksvatten och kollektivtrafik.

Kan det vara för att konsten är en så naturlig del av våra liv att vi inte riktigt lägger märke till den förrän den försvinner? Som frisk luft eller mänsklig kontakt, kanske.

Fast det är inte riktigt sant. På ett individuellt plan prioriterar vi annorlunda. Musik och annan konst har en stor och hängiven publik och väldigt många är engagerade i konstnärligt skapande av olika slag. Problemet är att samhället inte ger alla möjlighet att prioritera så.

Musik är ett ursprungligt uttryck, som hjälper oss att vara människor. Genom musik kommunicerar vi med varandra och oss själva. Musiken ger kraft och mod, tröst och stillhet, energi och handlingskraft. Vi blir vare sig goda eller onda av musik, men vi får kontakt med vårt känsloliv.

Just för att musiken är så stark i sig själv har den också betydelse på övergripande samhällsnivå. Jag ser ingen motsättning i det, musikens egenvärde och nytta, utan det är något vi kan konstatera och använda för att stärka samhället.

I november 2019 presenterade världshälsoorganisationen WHO sin första rapport inom området Konst och hälsa. KMH-professorn Eva Bojner Horwitz berättar att det är den hittills största sammanfattande evidensbaserade rapporten när det gäller "Arts and Health" i världen. Den täcker mer än 3000 studier och inkluderar mer än 900 publikationer och 200 review-rapporter.

WHO-rapporten konstaterar att konsten är estetiskt engagerande, fantasiskapande, sensoriskt aktiverande, känsloskapande, kognitivt stimulerande, socialt interagerande, fysiskt stimulerande, hälsotematiserande och hälsovårdande interagerande.

Eva Bojner Horwitz medverkar själv i olika forskningsstudier som bland annat konstaterar att musiklyssning minskar oro och stress; att extra musikundervisning i skolan utvecklar gruppsammanhållning, främjar ett välfungerande socialt klimat och leder till högre betyg; att förskolebarn som får tidig musikträning är mindre känsliga för störningar i klassrummet.

Jag är övertygad om att forskningen och tidsandan kommer att stärka konsten i våra prioriteringar inför framtiden. För vad kan vara mer riktigt och viktigt än konst när vi på allvar ska ta oss an klimatförändringarna. Vi behöver den för att tänka nytt, tänka stort och tänka tillsammans.

Med tillönskan om en riktigt God Jul!

Helena Wessman, den 16 december 2019