Kulturkonvent och strategiarbete

Arla morgon på ett konferenshotell. Jag är på rektorsutbildning och nyttjar morgontimmarna till egen reflektion. Det är mycket att ta in - i mötet med mina rektorskollegor här på utbildningen, i samtalen med studenter och medarbetare på KMH och i kontakterna med omvärlden.

Rektorsutbildningen arrangeras av SUHF, Sveriges universitets- & högskoleförbund, och omfattar sju kurstillfällen om två dagar vardera. Åtta rektorer deltar. Vi är alla relativt nya i våra positioner, men alla mina kollegor har arbetat länge i den akademiska världen. Det är värdefullt att dela tankar och erfarenheter med dem och med de föreläsare vi får möta.

Igår eftermiddag pausade jag utbildningen några timmar för en workshop med KMH:s lärare. Vi har just inlett arbetet med en ny strategi för lärosätet och jag kommer den närmaste tiden att möta medarbetare och studenter i olika konstellationer för en gemensam analys av nuläget. Engagemanget är stort och det är mycket berikande att som rektor få möta organisationen på detta vis.

För omvärldsanalysen har vi anlitat en extern part som ska inhämta kunskap och tankar från de delar av kulturlivet, politiken och andra samhällssektorer som är relevanta i KMH:s omvärld. Med nuläges- och omvärldsanalyserna som grund kommer KMH:s ledningsråd och representanter för utbildnings- och forskningsnämnden att föreslå strategiska mål, som knådas vidare under interna remissrundor och på styrelsens möten. I oktober ska styrelsen fatta beslut om KMH:s strategi för perioden 2021-2026.

Förra veckan bevistade jag det kulturpolitiska konventet Folk och kultur i Eskilstuna. Konventet samlar flera tusen politiker, tjänstemän och kulturskapare från hela landet och bakom evenemanget står Länsteatrarna i Sverige, Regional Musik i Sverige och Länsmuseernas Samarbetsråd i samarbete med Eskilstuna kommun och Region Sörmland.

Folk och kultur genomfördes i år för tredje gången och de frågor som med störst tydlighet lyftes fram var kulturens frihet, dess finansiering samt tillgången till kultur i hela landet och i då synnerhet för barn och unga.

Inom kulturpolitiken har det länge rått konsensus kring att "armlängds avstånd" ska råda, det vill säga att politiken ska sätta ramarna för den offentligt finansierade kulturen men avhålla sig från att gå in i frågor om konstnärligt innehåll eller uttryck. Detta är inte längre självklart, utan det händer allt oftare att enskilda politiker eller partier tar sig mandat att diskutera vilken sorts konstnärliga uttryck som är lämpliga eller olämpliga.

I debatten blandas synpunkter på innehåll och uttryck ofta ihop med den styrning av ramarna som det länge rått enighet kring. Det kan då framstå som samma sak att hävda att offentlig konst ska vara "vacker och tidlös", som att kräva att kulturlivet ska förhålla sig till gemensamma normer om till exempel jämställdhet och jämlikhet.

Även om det tål att diskutera i vilken mån den normativa styrningen faktiskt påverkar kulturarbetarnas val av innehåll och uttryck, utgör sammanblandningen ett allvarligt hot mot kulturens frihet. Dessutom spär den på den olyckliga fördomen om kulturlivets distans till "verklighetens folk".

I ljuset av ovanstående blev också kulturlivets finansiering en stor fråga under Folk och kultur. Då vi inte längre kan lita på att offentlig finansiering garanterar konstnärlig frihet måste alternativa finansieringsformer stärkas. I flera debatter hävdades att näringslivet, privata stiftelser och enskilda personer måste träda till det öppna samhällets försvar genom att i ökad grad bidra till kulturlivets finansiering.

Mitt under Folk och kultur kom beskedet att stiftelsen bakom Göteborg Wind Orchestra, GWO, upplöses vid årsskiftet. I pressmeddelandet antyddes att man söker en ny huvudman för den anrika blåsorkestern, men att man inte känner mycket hopp.

Bakom detta dystra besked ligger Göteborgs stads beslut att halvera sitt bidrag till GWO. Trots grundfinansiering från Region Västra Götaland, som går in med betydligt större belopp än Göteborgs stad, är det inte längre möjligt att hålla GWO vid liv.

GWO har varit hotad otaliga gånger och det grässtrå som till sist knäcker kamelens rygg är en bidragsminskning om två miljoner kronor. Småpengar ur Göteborgs stads perspektiv, men helt avgörande för svenskt musikliv som förlorar en av landets mycket få professionella blåsorkestrar. Futtigt och fattigt är det.

Helena Wessman, den 14 februari 2020