KMH:s två campus stängda för att fördröja smittspridningen
Lördag. Pandemin fördjupas och Kungl. Musikhögskolans två campus har varit helt stängda i en vecka. Undervisningen bedrivs på distans och kreativiteten är stor för att få det att fungera.
Många undrar varför vi valde att stänga helt och hållet och varför vi uttryckligen har förbjudit undervisning som innebär fysiska möten. Borde vi inte hålla öppet för egen övning och ensemblespel, så att studenterna kan samlas på KMH istället för i andra lokaler på stan?
Mitt svar är solidaritet. För varandras och samhällets skull måste vi alla bidra till att fördröja coronasmittans spridning. Jag kan inte förbjuda våra studenter att träffas och kanske musicera ihop, men jag vädjar: Håll er hemma så mycket det går.
Ingen vet riktigt vem som bär smitta. Jag kände mig själv krasslig förra torsdagen och har sedan dess inte haft närkontakt med någon mer än min make.
Som de flesta på KMH jobbar jag hemifrån (vissa funktioner måste fortfarande vara på campus) och dagarna fylls med digitala möten. Jag går långa promenader och handlar mat, men håller avstånd och tvättar händer och ansikte så fort jag kommer hem. Med risk för att uppfattas som moralist menar jag att detta är mitt ansvar som medmänniska och medborgare.
Jag förstår att det brinner i själen hos våra studenter av längtan efter att öva. Efter att få spela tillsammans. Efter att kunna lufta sin livsglädje och ångest ihop med andra.
Jag hade samma slags brand i själen våren 1985 då jag vistades i London för att ta trombonlektioner. Min bostad var ett skruttigt hostel, som på grund av dåliga lokaler och en mycket brokig skara boende genomförde utrymningsövningar flera gånger i veckan. Jag var besatt av att öva och struntade i larmen. Idag ger det mig ångest. För jag tog en risk inte enbart för mig själv, utan också för den som i ett skarpt läge skulle ha försökt rädda mig.
Som rektor för KMH manar jag starkt oss alla att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distans och självvald karantän vid minsta misstanke om smitta.
I ett livsperspektiv är två, fyra eller åtta veckors utebliven övning och ensemblespel inte någon stor sak. Det kanske känns så, men då får man påminna sig att man kan lära sig en massa annat som är bra att ha med sig i livet. Läs böcker och tidningarnas kultursidor; lyssna på olika tolkningar av den musik du längtar efter att spela; följ nyheterna på SVT och i Sveriges Radio.
Jag tror att vi alla på KMH, i Sverige och Världen kommer att få nya insikter av denna globala kris. Våra värderingar kommer att förskjutas - i positiv eller negativ riktning. Vissa av oss blir mer egoistiska. De flesta kommer sannolikt att bli mer empatiska.
Konsumtionen har gått ned till ett minimum och kanske lär det oss att saker inte är det viktigaste. Vi tvingas att stanna hemma och inser kanske att gräset inte är grönare på andra sidan, bara mer spännande. Kanske finner vi sätt att uppleva den spänningen utan långa och klimatdödande resor.
I krisens spår expanderar konsten. Vi ser mängder av exempel på hur människor bara måste få uttrycka sig. Som sjuårige Oden som på nätet spridit sin punklåt om hur "coronaskiten" tvingat honom i karantän. Vi ser hur institutionernas digitala konserter och föreställningar lockar stor publik och vi ser hur människor i isolering på olika vis ger fysisk plats för skapande. I sociala medier cirkulerar många bilder av spelhörnor och musikinstrument i hemmamiljö.
Vi är människor och musik är ett av våra mest ursprungliga uttryck. Det är lätt att förstå att KMH:s studenter längtar efter att mötas och musicera tillsammans, men jag ber er att stanna hemma.
Helena Wessman, den 28 mars 2020.