Håll i, håll ut och håll framförallt avstånd!

Det är tur att vi har musiken. I omvälvande tider skänker den tröst, ingjuter mod och ger energi. Men framförallt låter den oss möta oss själva och hjälper oss att få fatt i vår kreativitet och våra innersta drivkrafter.

Jag får medge att jag understundom misströstar. Mänskligheten står inför ofattbara utmaningar - de flesta självförvållade - men har uppenbara svårigheter att komma samman och ta tag i problemen. Istället sticker vi huvudet i sanden och kör på som vanligt. Nästan.

Mitt "nästan" står där för att det förvisso görs en hel del för att förbättra läget. Men det räcker inte. Katastrofala skogsbränder härjar ändå på flera kontinenter, orkaner sveper över världen och stigande havsnivåer gör stora landområden obeboeliga. Insekter och däggdjur utrotas i snabb takt och arter vars livsbetingelser vi förstört, flyttar nära och smittar oss med virus vi inte kan bemästra. Hela ekosystemet är i gungning.

Auktoritära ledare förnekar både klimatförändringarna och sitt eget ansvar och tar till vapen och tortyr då förtryckta befolkningar protesterar. Femtio miljoner människor befinner sig på flykt undan krig, svält och klimatförändringar. Hundratusentals barn växer upp i flyktingläger under miserabla förhållanden medan politiker bjuder över varandra i sin ovilja att ge dem nya hemländer.

Vi är rädda och tittar snett på varandra. Främlingar misstänkliggörs, hatas och hotas världen över. Får bära skuld när tillvaron skälver.

Ovanpå allt detta den globala pandemin som bara fortsätter. Människor blir ohyggligt sjuka, många dör och vi får våra friheter inskränkta. I vissa länder, stabila demokratier, når restriktionerna ända in i den privata sfären med påbud om hur många som får vistas i en bostad samtidigt.

Ingen ljusning är i sikte. Tvärtom ökar smittan igen och till och med Sveriges regering hotar med kraftfulla åtgärder om vi inte skärper oss. Håller i, håller ut och framförallt håller avstånd till varandra. Kan man annat än misströsta?

Trots tunga tankar odlar jag min optimism. För krisen är kreativitetens moder. Vi kommer att finna nya vägar. Uttryckt på finspråk befinner vi oss i transformation, omvandling, och har alla möjligheter att skapa en bättre värld. Om vi vågar accepterar fakta - att klimatet och den mänskliga existensen är i fara - kan vi fästa blicken vid horisonten och på allvar börja jobba för en hållbar framtid.

I detta kommer musik och andra konstformer att ha stor betydelse. Genom att skänka tröst, ingjuta mod och ge energi, förstås. Men framförallt genom att konst i alla dess former öppnar våra sinnen. Låter oss möta oss själva och hjälper oss att få fatt i vår kreativitet och våra innersta drivkrafter.

Vi har talat mycket om detta i arbetet med KMH:s strategiska plan för åren 2021-2026. I den vision som nästa vecka läggs till styrelsen för beslut skriver vi om "musikens kraft för en bättre värld". Det ska inte förstås som att vi tror att allt ordnar sig bara människor får musik, men vi är förvissade om att KMH med musiken kan bidra aktivt till arbetet för en hållbar framtid.

För att kunna göra det behöver vi stärka och utveckla vår verksamhet och jag tycker att vi har bra strategier för hur det ska gå till. Ett stort "tillsammans" genomsyrar skrivningarna. Det är genom samverkan och samordning vi ska åstadkomma förändring. Alla ska inte göra allt på samma sätt - KMH:s brokighet är en styrka - utan det handlar om att tillvarata alla krafter.

Receptet är detsamma om mänskligheten ska kunna rädda klotet. Vi måste samarbeta. Också i detta kan musik och andra konstformer göra skillnad. Ett starkt kulturliv skapar mötesplatser, lägereldar att samlas kring. Konstnärliga upplevelser skapar gemenskap och ökar vår förståelse för varandra.

Därför behöver samhället satsa rejält på kultur i detta transformationens tidevarv. Regeringens historiska krissatsning på kultur i årets budget behöver bli ett nytt normalläge. Liksom rekordsatsningarna på skola, vård och omsorg, högre utbildning och forskning.

För att rädda världen behöver vi helt enkelt ha goda förutsättningar att reflektera, utveckla kunskap och ta hand om varandra. Mycket förenklat uttryckt.

På KMH är nu undervisningen i full gång. Vi brottas med schemaläggningen, eftersom behovet av att hålla avstånd skapar lokalbrist. I enlighet med rekommendationerna från smittskyddsläkaren i Stockholm är vårt utgångsläge två meters avstånd och då är plötsligt många rum för små. Mina kollegor arbetar mycket hårt för att få det hela att fungera. Viss undervisning måste ändå ske digitalt. Jag har förståelse för att det kan upplevas negativt, men vi har inget val.

Examenskonserter ges nästan varje kväll. Den formella examinationen skedde på annat vis i våras, men vi vill ge alla en möjlighet att spela inför publik. Också i detta är behovet av att hålla avstånd en utmaning. I konsertsalarna ryms endast en handfull inbjudna gäster. Lyckligtvis kan vi som komplement streama många av våra konserter.

De medarbetare som har möjlighet uppmanas att arbeta hemifrån. För förvaltningens personal har vi ett rullande schema för vilka som kan komma till campus. Själv är jag på KMH ett par dagar i veckan och gläds ofantligt åt att möta kollegor i korridorer och lunchrum. Digitala möten i all ära, men de ger inte utrymme för det småprat som är så viktigt för arbetsglädjen.

Pandemin har försatt oss i en påfrestande situation och det är lätt att drabbas av missmod. Men vi ska inte ge upp. Jag manar KMH:s alla studenter och anställda att med musiken som kraft gemensamt axla ansvaret för att kunna hålla KMH öppet. Om vi håller ut, håller i och framförallt håller avstånd till varandra så tar vi oss igenom detta.

Helena Wessman, den 25 september 2020