Ge kulturlivet mandat att öppna salongerna

Pandemin har tagit ny fart och restriktionerna skärps. Vi är innerligt trötta på detta envisa coronavirus som plågar världen, men måste alla fortsätta ta ansvar för att hindra smittspridning. Och det tycker jag att vi lyckas med på KMH.

Som andra lärosäten har vi på KMH vidtagit en rad åtgärder för att förhindra smittspridning. Mycket undervisning bedrivs på distans och på våra campus är lokalerna coronasäkrade så att det ska vara möjligt att hålla avstånd. Vi har utökat lokalvården och vid ensemblespel och undervisning i sång och på blåsinstrument används plexiglasskärmar som skydd.

Viktigast är ändå att alla individuellt tar ansvar genom att hålla avstånd, vara noga med handhygienen och stanna hemma om man känner minsta symptom. Hittills verkar det ha fungerat. Någon klustersmitta finns ännu inte på KMH. Tack för era ansträngningar, alla studenter och medarbetare!

Men läget kan förstås snabbt bli ett annat. Covid-19 är en lömsk sjukdom som ständigt överraskar expertisen. Och som statsepidemiolog Anders Tegnell säger i en färsk intervju är det inte mycket som går åt rätt håll just nu. Jag hoppas ändå att vi ska kunna fortsätta med undervisning på campus och beslutade i onsdags att nuvarande upplägg ska gälla läsåret ut.

För kulturlivet i stort är situationen riktigt dyster. Förtvivlan och desperation övergår alltmer i uppgivenhet. Även de mest kreativa och uthålliga kulturarbetare säger att nu orkar vi inte mer, vi ger upp och lägger oss på soffan. Eller byter yrke.

Det handlar om omöjligheten att ta emot publik och om brister i samhällets stöd till krisande kulturaktörer. Men också om politisk ryckighet och om det kulturförakt som kommer till uttryck då frågan debatteras. När till och med en stor dagstidnings kulturchef nedlåtande jämför desperata kulturarbetare med faktaresistenta klimatförnekare, då blir man väldigt trött.

Tillgången till kultur, alltså konstnärliga upplevelser, har länge ansetts vara en kraft som stärker samhälle och individ. Precis som vi menar att utbildning, forskning och spridande av solid kunskap gör. Liksom oberoende, kritiskt granskande journalistik.

Helt uppenbart anses detta inte längre vara självklart. Ett förakt för kunskap och kultur breder ut sig och att misstänkliggöra vetenskapliga fakta och oberoende journalistik har nästan blivit normalt.

Samtidigt tillmäts kulturlivet särskild förmåga att hantera stora samhällsfrågor. Exempelvis när det gäller integration, jämställdhet och jämlikhet finns förväntningar på att kulturlivet dels ska vara bäst i klassen (eller i varje fall ha mindre problem än andra sektorer), dels genom sitt väsen kunna motverka misshälligheterna å hela samhällets vägnar.

Kanske är det samma ställföreträdarskap vi ser när kulturlivet får bära oproportionerligt stort ansvar för coronapandemins bekämpande.

Jag menar förstås inte att kulturlivet har mindre ansvar än någon annan för integration, jämställdhet, jämlikhet och för att förhindra smittspridning. Tvärtom kan kulturen vara förebildande och en inspirationskälla för andra sektorer – och vi ska självklart hålla rent framför egen dörr – men rådande ordning är inte rimlig.

Det gäller exempelvis de strikta publikrestriktionerna för kulturevenemang och det faktum att många kommuner stängt sina bibliotek och museer för att hindra smitta. Åtgärder utan beaktande av kulturarrangörers expertis gällande publikflöden, kulturarenornas ofta stora volym och goda ventilation och att trängsel på bibliotek och museer lätt kan förhindras. Tysk forskning visar att risken att smittas på coronasäkrade kulturevenemang är mycket liten.

På flera håll i landet stänger kommunerna helt eller delvis ner kulturskolans verksamhet. Det är en ytterst märklig åtgärd när skolorna är öppna och Folkhälsomyndigheten rekommenderar att barn- och ungdomsidrotten ska fortsätta som vanligt. Att uttrycka sig konstnärligt är minst lika viktigt för hälsan som att röra på sig.

Många verkar för en förändring. Kulturlivets branschorganisationer har slutit sig samman och har en god dialog med kulturpolitikens företrädare. Det har exempelvis resulterat i det unikt stora krispaketet som regeringen presenterade tidigare i höstas. Men det krävs engagemang också inom andra politikområden om vi ska ha något kulturliv kvar efter pandemin.

I den allmänna debatten blottläggs en djup oförståelse både för publikens och utövarnas behov.

Konstnärliga upplevelser har stor betydelse för människors välbefinnande. Det vet alla som befunnit sig i en varmt böljande publikkropp på väg ut i novembermörkret efter en konsert eller teaterföreställning. Att ihop med andra ta in musik och skådespelande ger tröst och energi. Detta beläggs nu genom forskning på KMH och Karolinska Institutet.

För kulturarbetarna är mötet med publiken helt avgörande. Det är i samspel med åhörare och åskådare konstens magiska dimensioner blir till. Bakom ligger tusentals timmar av egen övning och repetitioner tillsammans med andra. Såväl de individuella färdigheterna, som förmågan att skapa magi ihop med publiken är färskvara som ständigt måste återerövras. Därför fungerar det inte att som musiker, skådespelare eller dansare lämna yrket ett tag för att hitta försörjning på annat håll.

Kulturlivets ställföreträdarskap under pandemibekämpningen hotar omistliga värden, som det kan ta mycket lång tid att återupprätta. Publiken och kulturlivets aktörer måste få förtroende att under smittsäkra former öppna salongerna, parallellt med att andra delar av samhället åläggs ett större ansvar för att hindra spridningen.

För det är verkligen märkligt att handel, hotell och restauranger inte åläggs att skapa bättre flöden i sina lokaler. Att gå in i en butik är rena skräckupplevelsen när kunder rör sig kors och tvärs mellan hyllorna. Det borde vara möjligt att skapa snitslade banor så att vi slipper mötas ansikte mot ansikte. Kompetens finns att hämta inom kulturlivet.

Samhället, ja hela världen är i djup kris på grund av pandemin och det är förfärligt. Som alltfler argumenterar för innebär det ändå en möjlighet. Vi kan genom krisen föda fram hållbara lösningar för klimat, mänsklig samexistens och fördelning av de ekonomiska resurserna. Även det är ett argument för att ge kulturlivet mandat och resurser att öppna salongerna. Dels för att konsten ger nya perspektiv och ökar vår kreativitet, dels för att konsumtion av upplevelser är bättre för jorden och mänskligheten än att köpa saker.

Helena Wessman, den 8 november 2020.