Breddad rekrytering förutsätter jämlik musikundervisning i skolan
Universitetskanslerämbetet (UKÄ) utvärderar under tre år universitets och högskolors arbete med breddad rekrytering. KMH hör till de lärosäten som nu granskas, vilket ger anledning att reflektera både över vårt eget arbete och över aktuella diskussioner inom musiklivet och skolvärlden.
Att bredda rekryteringen till högre musikutbildning är angeläget framförallt för att alla barn och ungdomar ska ges likvärdiga möjligheter att nå sin fulla potential inom de områden de brinner för. Men också för att musiklivet och skolvärlden behöver många olika kompetenser och erfarenheter för att ha relevans för omgivande samhälle.
Med anledning av UKÄ:s granskning sammanställer vi en självvärdering där vi belyser KMH:s insatser för att bredda studentunderlaget, men som också visar på hur beroende vi är av det som görs tidigare i utbildningskedjan. Om vi på allvar vill att nya grupper ska söka sig till högre musikutbildning måste hela musiklivet och skolvärlden hjälpas åt.
För musiklivet och skolvärlden är breddad rekrytering en av flera utmaningar som accentuerats på senare tid. Andra ödesfrågor är den utbredda okunskapen kring barns sång, den svaga återväxten bland blåsmusiker och andra som spelar orkesterinstrument; bristen på kyrkomusiker och behöriga musiklärare samt svårigheten att rekrytera instrumentallärare till kulturskolan. Mycket av detta diskuterades på Riksting för västerländsk konstmusik som genomfördes på KMH den 23 mars i samverkan med Kungl. Musikaliska Akademien och Svensk Scenkonst.
Den mest brännande frågan – hur musiklivet ska överleva pandemin – tarvar en särskild diskussion och ryms inte i denna text.
Mycket görs för att vända de negativa trenderna och bland aktörerna finns Kungl. Musikaliska Akademien, Kulturskolecentrum, Kulturskolerådet, Svenska Kyrkan och en rad olika lärosäten, nätverk och riksförbund, musikinstitutioner, föreningar och enskilda musiker och pedagoger. Det handlar om upprop och politisk påverkan; forskning och nationella satsningar; fortbildning av lärare och framförallt om samordning och handfast arbete med att skapa goda förutsättningar för barn och vuxna med håg för musicerande.
Allt hänger samman och har betydelse för rekryteringen till landets högre musikutbildningar. I frågan om breddad rekrytering handlar det inte om att sänka trösklarna. Vi ska istället se till att fler blir rustade att ta sig över dem. Min hållning kan säkert tyckas elitistisk, men det gäller kvaliteten i våra utbildningar och kompetensnivån inom musiklivet och skolvärlden. Studier vid en musikhögskola kräver många års förberedelse. Att lära sig ett musikinstrument och att skola sin röst tar lång tid och de flesta av våra studenter har musicerat sedan barnsben. Det är ett faktum.
Dessvärre är det också ett faktum att långt ifrån alla får möjlighet att utveckla sitt musicerande. I utbildningskedjans alla led finns brister som förstärker den ojämlikhet som råder. I grunden handlar det om att musikundervisningen i förskolan, grundskolan och gymnasiet faktiskt inte ger alla barn samma förutsättningar.
Barnets sjungande är grunden för allt musicerande och på de flesta förskolor är sång en naturlig del av undervisningen. Men ofta brister kvaliteten på grund av okunskap om hur barns röster fungerar. Kunskapsbristen yttrar sig framförallt i valet av tonart och repertoar. När pedagogen utgår från sitt eget röstläge blir det alldeles för lågt för barnen, som av rent fysiska skäl inte får fatt i melodin. Resultatet blir ett brummande på samma ton eller en rå klang som kan skada de unga stämbanden.
Under förskollärarutbildningen ges estetiska ämnena mycket litet utrymme och bland examensmålen nämns exempelvis inte musik och bild specifikt. I utbildningsplanen upptas estetiska lärprocesser och skapande verksamhet, men inte de estetiska ämnena i sig. Den som inte redan kan sjunga ges inga förutsättningar att lära sig och än mindre att förstå vad som krävs för att träna barnröster. Därmed ges inte heller förskolans elever jämlika möjligheter att utveckla sitt sjungande.
Musikundervisningen i grundskolan fungerar på det hela taget väl, enligt en undersökning av Skolverket 2015, men förutsättningarna varierar kraftigt mellan enskilda skolor. Det råder stor brist på behöriga musiklärare, bland annat beroende på att många lämnar yrket och att alltför få söker sig till ämneslärarutbildningarna i musik. Till detta läggs stora pensionsavgångar. Utbildningsnivån för de som ges behörighet att undervisa i musik varierar också stort; från musikhögskolornas heltäckande ämneslärarutbildningar, till enstaka ämneskurser i musik under en lärarutbildning med helt annan inriktning. Hur undervisningen kan bedrivas skiljer sig också mycket åt vad gäller tillgången på utrustade salar och huruvida ämnet läses i hel- eller halvklass.
Läroplanens utveckling över tid har varit missgynnsam för musiken och därmed den jämlika tillgången till musikundervisning i grundskolan.
I Lgr69 stipulerades att körsång måste erbjudas på skoltid; fritt valt arbete kunde användas till musik och musiklärarna hade tid i tjänsterna för både kör och instrumentalundervisning enskilt och i grupp. I Lgr80 fick musikämnet färre timmar, men maximal gruppstorlek sattes till 15 elever; estetiska ämnen kunde väljas som alternativ till språk och fritt valt arbete fanns kvar.
Lpo94 stadfästes när skolan kommunaliserats och lärarnas arbetstidsavtal gjorts om. Körsångstimmarna och regleringen av gruppstorlek togs bort och skolorna gavs 230 timmar musik att fördela över nio år. Fritt valt arbete blev elevens val och med elevens val (382 timmar) och skolans val (max 600 timmar) som bas startades musikprofiler på flera håll i landet. Ett allt större fokus på svenska, matematik och engelska har dock gjort att tillvalsämnena ofta används för extra stöd i dessa tre ämnen.
I nu rådande Lgr11 skedde förbättringar för musikämnet med tvingande innehåll. Elevens val kan fortfarande användas för extra musikundervisning, men minskades hösten 2019 med 205 timmar till förmån för matematik samt idrott och hälsa. Nu har Skolverket föreslagit att elevens val ska slopas och de 177 timmarna fördelas på andra ämnen. Musikämnet skulle då utökas med 10 timmar, men oron är stor hos musiklärare som ser möjligheten till skolkörer och ensemblespel försvinna med elevens val. Frågan är inte avgjord. En remissrunda har genomförts och Skolverkets slutgiltiga förslag presenteras inom kort för regeringen.
I dagsläget rymmer grundskolans timplan 230 timmar musik, att jämföra med 600 timmar idrott och hälsa, 1 125 timmar matematik och 1 460 timmar svenska. Timplanen för grundskolans nio år rymmer totalt 6 890 timmar.
Förändringarna i läroplanen har försvagat musikämnets status från kunskapsämne med dignitet till något som av många betraktas som ett rent praktisk ämne eller i värsta fall som en stunds avkoppling för eleverna. Med anledning av förändringarna har skolorna också svårt att skapa utrymme för uppsökande skolkonserter och än mindre för sådana man åker iväg för att se. Skapande skola där konstnärer möter elever i undervisningen har tillkommit, men å andra sidan har möjligheten att delta i kulturskolans undervisning på skoltid tagits bort.
På gymnasiet är det inte givet att musikämnet alls finns med i kursutbudet. I läroplanen GY2011 är de estetiska ämnena inte längre obligatoriska och de ger heller inte meritpoäng. Detta har lett till ett försvagat elevunderlag för bland annat musik, vilket gör det svårt att fylla kurser och lärartjänster. På vissa håll har ämnet tagits bort helt.
För elever med specialintresse av musik är gymnasiets estetiska program ett viktigt steg på vägen till högre musikutbildning. En utredning om dimensionering av gymnasieskolan föreslog i höstas att utbudet av estetiska program ska begränsas kraftigt, bland annat utifrån det faktum att relativt få av de examinerade eleverna efter fyra år är yrkesverksamma eller har gått vidare till högre utbildning. En tidshorisont som är alltför kort i perspektiv av vad som krävs för att söka till musikhögskola, där stegen kulturskola, estetiskt program och ytterligare studier på exempelvis folkhögskola ofta krävs för att klara antagningsproven.
Gymnasiets estetiska program kan också vara förlösande för ungdomar som av olika anledningar inte har fångats upp av kulturskolan eller annan frivillig musikverksamhet. Det kan handla om ungdomar som utan stöd hemifrån på egen hand har odlat sitt musikintresse och genom gymnasiet får tillräcklig grund för att studera musik formellt och senare söka sig till folkhögskola och omsider också musikhögskola.
Musikens och andra estetiska ämnens svaga ställning i förskolan, skolan och gymnasiet leder till en ojämlikhet som fortplantas hela vägen från kulturskolan till högre musikutbildning och det professionella musiklivet.
Färsk statistik från Kulturskolecentrum visar att kulturskolan idag når cirka 11% av landets alla barn i åldrarna 6-19 år. Bland deltagarna märks en stark övervikt av flickor med högutbildade föräldrar. Endast 18% av eleverna har utländsk bakgrund, att jämföra med 26% av hela befolkningen. Många av eleverna går flera kurser och totalt genererar kulturskolans 181.000 deltagare cirka 5 miljoner aktivitetstillfällen per år.
För att bredda elevunderlaget öppnar kulturskolorna för fler konstformer och nya utbildningsvägar har skapats för konstnärer som vill undervisa. På musikområdet når framförallt El Sistema-undervisningen ut till nya grupper, men fler åtgärder behövs för att stärka kulturskolornas instrumentalundervisning.
Avgörande är att kulturskolan faktiskt erbjuder utbildning i musik. Det vill säga att de barn som väljer att spela instrument eller sjunga från start får en så gedigen skolning att den håller hela vägen upp till musikhögskolan. Också denna min hållning kan uppfattas som elitistisk, då många menar att kulturskolan ska vara en renodlad fritidsverksamhet. Men om vi vill ha en återväxt bland instrumentalister och sångare måste den också får vara skola.
Studentpopulationen vid musikhögskolorna avspeglar i mycket kulturskolans elevsammansättning. Att vidga kulturskolans elevunderlag är därför mycket angeläget. Men om vi på allvar vill bredda rekryteringen är det i förskolan, grundskolan och gymnasiet de stora förändringen behöver ske. Alla barn måste ges jämlik tillgång till musikundervisning. Det vinner alla på.
Forskning visar att musik och andra estetiska ämnen, utöver att vara viktiga i egen rätt, gynnar lärande generellt, till exempel inom svenska och matematik. Också för elevhälsan har de estetiska ämnena betydelse, bland annat genom ökad kreativitet, minskad stress och positiva effekter på förmågan till känsloreglering. På ett samhälleligt plan lägger de estetiska ämnena en grund för bildning, det vill säga förmåga att vid ställningstaganden beakta vitt skilda perspektiv.
Och som om det inte var nog är FN:s Barnkonvention numera svensk lag. I artikel 31 läser vi att: "Konventionsstaterna ska respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet samt till rekreations- och fritidsverksamhet."
Helena Wessman, den 31 mars 2021.
Tack till lektor Annika Falthin för fakta kring skolans musikundervisning.