Lättad och stolt, men i hjärtat bor en sorg

Regeringens förhoppning om att kunna avskaffa pandemirestriktionerna besannades. På måndag den 14 februari återgår KMH helt till undervisning på campus. Som rektor känner jag en stor lättnad, men också ett styng av sorg.

Två år av pandemi och inskränkta mötes- och demonstrationsrättigheter är över. Smittspridningen är fortfarande mycket hög, men covid-19 ska inte längre klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Regeringens definitiva besked om avskaffade restriktioner innebar förstås en enorm lättnad, men någon bubblande glädje kan jag inte känna. Snarare en trött sorgensenhet. För det är många som har betalat ett högt pris under pandemin.

Att sjukvårdens medarbetare slitit hårt är uppenbart och den stora skada olika delar av näringslivet har lidit framhålls ofta. Men det är som att medborgarna och politiken först på sistone tagit till sig hur mycket det kostat kulturlivet att vara den sektor som tillsammans med den publika idrotten fått statuera exempel under pandemin.

För så har det ju varit, att i brist på tillämpbar lagstiftning gjordes onödigt hårda begränsningar för ett kulturliv som från start varit bättre rustat än de flesta andra sektorer att hantera umgänge på ett smittsäkert vis. För kulturinstitutioner, arrangörsföreningar och andra aktörer inom kulturlivet är det vardag att med publikens säkerhet för ögonen hantera flöden och placering i samlingslokaler.

Många påpekade detta när de hårda restriktionerna infördes våren 2020, att till exempel operahusen med lätthet skulle kunna minska publiken på ett sådant sätt att det vore möjligt att spela. Men det ansågs alltför vanskligt att tillåta kulturupplevelser som kommer publiken till del genom fysisk närvaro.

Först blev alla väldigt trötta. Eller: Inledningsvis tillät sig kulturarbetarna att känna av den djupa trötthet som kommer sig av att ofta jobba i motvind. Kulturlivet stängdes ned och vi såg nog lite till mans fram emot några veckors behövlig vila. Det var nog därför vi inte protesterade mer högljutt.

Men sen gick tiden. Röster höjdes på flera håll kring det orimliga i att kulturlivet så tungt skulle bära ansvar för minskad smittspridning, när handelsplatsernas kommers fick fortgå som vanligt. Begränsningar infördes omsider också för handelsplatser, men kulturlivets hopp om att få ta emot publik infriades inte. Tiotusentals kulturarbetare hade mist sin möjlighet att utöva sitt yrke.

Konsten spränger alltid fram, så många institutioner och enskilda gick över till att streama konserter och föreställningar och har med rätta hyllats för det. Publiken fick ett fantastiskt smörgåsbord att plocka från, oftast utan att betala en krona. För enskilda evenemang mångdubblades publiken, i alla fall under det första halvåret, men jag undrar hur många som har fortsatt att titta. Streamad scenkonst är ett fint komplement till liveupplevelser, men som surrogat blir det i längden tröttande.

De höjda deltagartaken sommaren 2021 och införandet av covidpass under hösten innebar en stor lättnad. Sällan har det applåderats mer intensivt i glest besatta salonger. Men hos publiken dröjde en tvekan inför att komma och många arrangörer vittnade om att begränsningarna fortfarande var sådana att det var ekonomiskt omöjligt att spela. När omikronvariantens framfart ledde till återinförda restriktioner väcktes både förtvivlan och vrede.

Sammantaget har enorma summor kommit kulturlivet till del i form av olika krisstöd. Det hedrar regeringen och de företrädare och intresseorganisationer som pandemin igenom oförtrutet slagits för kulturlivets rättmätiga del av kakan. På individnivå har det i de allra flesta fall ändå inte blivit särskilt mycket pengar, så nu när allt ska öppna vet vi inte hur många kulturarbetare som faktiskt finns kvar i branschen. Ännu mindre vet vi om hur många barn och ungdomar som lyckats hålla drömmen om ett konstnärligt yrke vid liv.

Vid det möte med KMH:s coronagrupp som vi hoppas blir det sista, beslutade vi att under våren genomföra ännu en undersökning kring våra studenters situation och psykosociala hälsa. En undersökning bland medarbetarna pågår just nu. Vi har drabbats olika av pandemin och det är viktigt att som organisation få grepp om vad som behöver göras för att studenter och medarbetare ska kunna gå vidare med tillförsikt. För det måste vi förstås göra, lägga pandemin bakom oss och med kraft ta oss an framtiden.

I närtid betyder det att all undervisning kan ske på campus från och med måndag. För konsertverksamheten tar omställningen lite tid. Från den 21 februari välkomnar vi åter extern publik. Kontorspersonal som arbetat hemifrån återgår till arbetsplatsen succesivt den kommande månaden. När krokusen slår ut bör KMH ha landat i ett nygammalt normalläge.

Jag är som rektor omåttligt stolt över hur vi, alla tillsammans, har hållit KMH igång under pandemin och jag känner förstås en enorm lättnad över att den nu tycks vara över. Men i hjärtat bor en sorg över hur farsoten sargat vårt fantastiska kulturliv.

Helena Wessman, den 12 februari 2022