Stort och smått — allt ryms inom samma rörelse framåt

Det har blivit vår och naturen sjuder av pånyttfödelse, men i Ukraina skördas människoliv på de mest grymma vis. Den ryska invasionen har nu pågått i två månader och enligt mediernas rapportering syns inga tecken på att Putin kommer att backa. Hur ska denna galenskap kunna stoppas?

Att inleda mitt blogginlägg med den ryska invasionen av Ukraina känns som en nödvändig påminnelse om att vi inte får "vänja oss" vid att ett fasansfullt och orättfärdigt krig pågår i vår närhet. För även om också vår vardag påverkas är det lätt att "glömma" vad som pågår när solen skiner och livet rullar på.

Åtminstone jag lyckas exempelvis för det mesta hålla undan det faktum att kriget i Syrien är långt ifrån avslutat och att halva dess befolkning befinner sig på flykt. Inte heller tänker jag särskilt ofta på utvecklingen i Afghanistan sedan talibanerna tagit över. För att bara nämna några av alla de konflikter som pågår runt om i världen.

Vi måste väl få leva våra egna liv ändå, kanske någon tänker. Det håller jag med om. Vi måste få vara både glada och övermodiga, älska, skratta och förtvivla över småsaker — världens elände till trots. Samtidigt tycker jag att vi måste se till att orka bära åtminstone delar av andras smärta eftersom det är enda sättet att åstadkomma förändring.

Ensam må vara stark när det kommer till det dagliga — alla har ett ansvar att kämpa på och göra det bästa av sina möjligheter — men när det gäller det gemensamma bästa krävs solidaritet, empati och en vilja att genom kompromisser finna en godtagbar väg framåt. För att identifiera och enas om dessa kompromisser måste vi vårda det demokratiska samtalet; visa på motsatta intressen och målkonflikter utan att bli aggressiva.

Det gäller hela skalan från att enas kring familjens ekonomi till att diskutera resursfördelningen inom ett lärosäte eller hur vi ska hantera klimatkrisen. Allt är lika viktigt och brännande, vilket gör att uppgiften kan kännas övermäktig. Hur ska jag som enskild individ kunna förstå och ta ställning i allt detta? Det är förstås omöjligt, men alla kan vi bidra med något.

Vid KMH pågår dagliga samtal på alla nivåer, från de till synes allra minsta beståndsdelarna i en musikalisk tolkning till hur vi i enlighet med vår strategi ska "bidra till samhällets sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarhet". Stort och smått blandas och det kan vara svårt att hela tiden skifta fokus, men jag känner mig trygg med att allt ryms inom samma rörelse framåt.

Inte utan anledning är ledmotivet för KMH:s verksamhet "musik för människan och framtiden". Även om vi kan tycka väldigt olika kring vardagen och världsordningen har vi musiken gemensamt och kan genom den odla vår framtidstro och hantera eventuell dystopi. Med musiken som grund kan vi åtminstone försöka att tillsammans hantera de riktigt stora frågorna.

Kraften kan vi hämta i detaljerna. I glädjen över en snygg frasering, fräcka harmonier och ett oemotståndligt sväng. I sköna klanger från elektroniska impulser och akustiska ensembler, från enskilda röster och instrument. I lärarstudenternas möten med elever ute i skolorna och i övningsundervisningen på KMH. Och inte minst i samspelet med kollegor inom lärarkåren och förvaltningen och med KMH:s alla studenter.

Med musik, skapad för människan och framtiden kan vi bidra till arbetet med att hela en värld i sönderfall. Därför tycker jag mig behöva påminna om kriget i Ukraina just då vi kan glädjas åt att det äntligen blivit vår.

Helena Wessman, den 24 april 2022.