Tippningspunkt för urholkade anslag gör att internationell kvalitet inte längre kan garanteras
En nyligen presenterad rapport kring arbetsgivares syn på svenskutbildade musikers konkurrenskraft har blivit omdebatterad. Vissa menar att den svartmålar högre musikutbildning, andra att den öppnar för diskussion om hur musikens hela utbildningskedja kan och bör stärkas för att svenskt musikliv fortsatt ska ha en inhemsk kompetensförsörjning. Jag hör till den senare kategorin.
Det som först måste sägas är att studenter inom högre musikutbildning generellt håller hög nivå. De har, ofta efter att redan ha musicerat systematiskt i minst tio år, antagits efter omfattande prov som visat att de kan tillgodgöra sig de krävande utbildningsprogrammen. Att som inom högre utbildning generellt tala om "nybörjarstudenter" är missvisande, vilket inte hindrar att nyantagna musikstudenter har mycket att lära. Ett yrkesliv inom musiken kräver, liksom för exempelvis läkare, livslång förkovran. Kanske är det just därför så vanligt att man inom musiken är professionellt verksam hela sin livslängd. Om inte kroppen sätter stopp är pensionsåldern för många bara en siffra.
Det ska också sägas att lärarkåren inom högre musikutbildning är ytterst kvalificerad konstnärligt och pedagogiskt och har djup förankring inom det musikliv och den skolvärld vi utbildar för. Utbildningsprogrammen är moderna och ändamålsenliga och dess kvalitet prövas regelmässigt genom ett systematiskt och kollegiestyrt kvalitetssäkringssystem.
Det är även viktigt att uppmärksamma att alumniundersökningar visar att de som utbildas vid svenska musikhögskolor till största del blir väl etablerade på arbetsmarknaden efter avslutade studier. En arbetsmarknad som är mycket diversifierad och där det stora flertalet som frilans själva skapar sina arbetstillfällen, men där också många får anställning som orkestermusiker, kyrkomusiker, ensemblemusiker vid musik- och teaterinstitutioner, musiklärare och instrumentalpedagoger eller i olika positioner inom musikindustrin.
Betyder det att högre musikutbildning därmed uppfyller regeringens mål att "utbildning och forskning vid universitet och högskolor ska hålla en internationellt sett hög kvalitet och bedrivas effektivt"?
Både ja och nja. Ett tydligt ja utifrån det jag nyss beskrivit. Nja utifrån det följande.
Få av de musikorganisationer inom Svensk Scenkonst, som i december 2022 besvarade den enkät som ligger till grund för den omdiskuterade rapporten, svarar obetingat ja på den frågan. Bakom rapporten står Svensk Scenkonst, Kungl. Musikaliska Akademien och KMH. En intern enkätundersökning bland KMH:s lärare hösten 2021 blottlägger tvivel också inom delar av kollegiet. Jag menar att det, sett till de förutsättningar vi kan ge våra studenter, lärare och övrig personal, finns fog för arbetsgivarnas och KMH-lärarnas tvivel och att det handlar om de ekonomiska resurser vi har att tillgå.
Några av de som arbetat länge inom KMH säger ibland lite slängigt att det bara gått utför i tjugo års tid. Det vet förstås att det inte sant — högre musikutbildning är under ständig utveckling — men när det gäller utbildningarnas ekonomiska förutsättningar ger jag dem rätt. Finansieringen av högre musikutbildning har under 2000-talet försvagats på ett dramatiskt vis och det har minskat resurserna för lärarledd undervisning, för det viktiga mötet mellan studenter och lärare.
Inom högre utbildning ersätts utbildningsområdena med olika belopp beroende på undervisningens innehåll. Redan när ersättningsbeloppen infördes i början av 1990-talet hamnade musikområdet lågt och när de konstnärliga ersättningsbeloppen justerades i slutet av 1990-talet släpade musiken efter. Idag ersätts utbildningsområdet musik med knappt halva beloppet jämfört med teater, som har liknande utbildningsupplägg och logistikbehov.
Ovanpå ersättningsbeloppets eftersläpning läggs produktivitetsavdraget, en mekanism som tvingar fram besparingar om 1-2 procent per år med syfte att effektivisera statliga myndigheter. Det betyder att ökade kostnader för löner, lokaler och verksamhet aldrig kompenseras fullt ut i anslagstilldelningen. Produktivitetsavdraget infördes också på 1990-talet.
Anslagen för högre musikutbildning har således urholkats dubbelt och jag menar att vi nu har nått en tippningspunkt, då det blir svårt att upprätthålla "en internationellt sett hög kvalitet". Särskilt i ett läge där den internationella konkurrensen ökar både inom utbildningssektorn och i det svenska musiklivet och där musikens utbildningskedja inte längre hänger samman.
Den internationella konkurrensen inom utbildningssektorn yttrar sig så att vårt lands unga musiker fritt kan söka sig till utbildningar i hela Europa. Rörligheten är omfattande och ett viktigt konkurrensmedel mellan lärosätena är resurser för lärarledd undervisning. Precis som inom elitidrotten är det viktigt med ett personligt stöd för att förbättra sina resultat. För unga musiker rymmer "resultatet" ett brett spektra av kunskaper och färdigheter som behöver utvecklas i detalj. I detta är varje möte med lärare av största betydelse. Europeiska jämförelser i rapporten Eurostudent VII Synopsis of Indicators 2018–2021 visar att högre utbildning i Sverige generellt ligger lågt vad gäller mängden lärarledd undervisning. Så också på musikområdet.
Den internationella konkurrensen inom svenskt musikliv handlar om att det är attraktivt för utländska musiker att flytta hit. Vi har orkestrar och ensembler på hög nivå, bra arbetsförhållanden och ett socialförsäkringssystem som underlättar familjeliv och ger ett gott skydd vid sjukdom och olycka. Det har också skett stora förändringar i det europeiska orkesterlandskapet, vilket tvingar musiker att söka nya utkomstmöjligheter. Således möts våra musikstudenter vid provspelningar av konkurrens både från studenter som fått mer personlig coachning vid utländska lärosäten och från redan etablerade musiker utomlands ifrån.
Om bristerna i musikens utbildningskedja har jag skrivit tidigare. Förutsättningarna för musikundervisningen har försvagats i alla led mellan förskolan och högre musikutbildning — i grundskolan, på gymnasiet, inom kulturskolan, spetsutbildningarna och de musikinriktade folkhögskolorna. Det betyder i många fall att även om de studenter som kommer till oss håller hög nivå, har de inte hunnit få tillräcklig erfarenhet av exempelvis att spela i orkester. Något musikhögskolorna med sina begränsade resurser har svårt att kompensera.
Och då kommer vi till kärnan i musikarbetsgivarnas oro för den inhemska kompetensförsörjningen. Av enkätsvaren kan vi utläsa att man bekymrar sig för just otillräcklig erfarenhet av att spela orkester och att hantera den mycket krävande provspelningssituationen och att de svenskutbildade musikerna därmed har svårt hävda sig i den internationella konkurrensen.
Långt ifrån alla tycker att det är ett problem. Musik är ett internationellt språk och ett flöde av musiker över landsgränserna har i alla tider varit gynnsamt för den konstnärliga kvaliteten. Jag håller förstås med om det, men värnar också starkt en inhemsk återväxt inom musiklivets alla delar. För i musikens ekosystem hänger allt samman. De barn som börjar spela ett instrument i kulturskolan berikar ekosystemet under hela sin uppväxt och är varandras förutsättning för utveckling. De som fortsätter upp i vuxen ålder, men inte väljer musiken som yrke, bär upp amatörmusiklivet som i sin tur bär upp det professionella musiklivet. Och alla tillsammans, också de som slutar med sitt musicerande bär upp musiklivet som helhet i kraft att vara initierade åhörare.
Så vad behöver vi göra nu, vilken är vägen framåt?
Det första är att vi inom musiklivet måste öka vår samverkan, så att bristerna i utbildningskedjan kan överbryggas. I mötet mellan högre musikutbildning och arbetsgivarna som anställer musiker kan det till exempel handla om att skapa bättre möjlighet för studenter att praktisera i professionella sammanhang för att öka deras erfarenhet.
Det andra är att det krävs en rad politiska beslut för att stärka utbildningskedjan som helhet. Att införa musik och andra estetiska ämnen i förskolans läroplan och i förskollärarutbildningen. Att stärka musik som kunskapsämne i den obligatoriska skolan genom ökat utrymme i timplanen och bättre förutsättningar för musikundervisningen. Att återinföra estetiska ämnen som obligatorium på gymnasiet. Att stärka spetsutbildningar och folkhögskolor med musikinriktning samt — inte minst — att kraftigt förstärka finansieringen av högre musikutbildning.
Helena Wessman, den 13 april 2023.