Kvalitet, kvantitet och värdeskalor

Hmm – not bad!
(Brian May)

En musikalisk upplevelse – hur hanterar vi den? Hur tar vi emot den? Hur deltar vi aktivt? Som medmusiker eller som mer eller mindre närvarande lyssnare? Och - hur talar vi om musikupplevelsen?

Inte så sällan kan man upptäcka att vi har helt olika värdeskalor. Det kan vi se genom sättet att tala om upplevelser. Å ena sidan är det så att vi upplever saker olika. Vi kan ha varit på samma konsert och ändå tycka diametralt olika om det vi har upplevt. Då uttrycker vi förstås detta helt olika. Å andra sidan talar vi ofta om det på helt olika sätt även om vi båda haft en positiv upplevelse. Vi har olika språk, olika sätt att uttrycka oss och, inte minst, olika värdeskalor. Ganska ofta kan just frågan om värdeskalor och den personliga kalibreringen av dessa skapa stora variationer i förståelsen och till och med bidra till stora missförstånd.

Någon säger ”Åh, Helt fantastiskt” eller ”Världsbäst” medan någon annan helt enkelt säger ”det var bra” eller till och med ”Hmm, not bad!” om samma sak, trots att man i grunden bär på samma positiva inställning till det man har upplevt.

Olika nyansskalor för olika människor

Gitarristen Brian May i rockgruppen Queen hade en intressant nyansskala i detta sammanhang. När övriga medlemmar i gruppen hörde honom säga ”Hmm, not bad” visste de att det var det bästa betyg man kunde få – ett kalibrerat och synnerligen lågmält ”Hurra”, skulle man kunna säga...

När vi pratar om konstnärlig kvalitet och konstnärlig produktion så hamnar vi lätt i en begreppsförvirring. Superlativer är mer legio än undantag och inte sällan är dessa superlativer intimt förknippade med kvantitativa mått på reception. Är exempelvis ordet ”succé” ett mått på kvalitet i sig eller ett kvantitativt mått på antalet lyssningar, antal människor i publiken etc?

När vi nu, i tuffa ekonomiska tider, ska tala hur ”produktiva” vi är och i vilken mån vi har högkvalitativ utbildning och forskning hamnar vi lätt i en blandning av vokabulär där våra värdeskalor inte alltid är synkade och där vårt sätt att tala om kvalitet missförstås.

Ska allt vara mätbart för att få plats i samhället?

Produktionsfasen i ett hantverkstungt konstnärligt arbete kan se likartad ut i fråga om arbetsinsats, men det kvantitativa måttet på receptionen av den konstnärliga ”produkten” kan mätas helt olika och få helt olika utfall. Är det kanske rent av så att om kvantitativ reception görs om till att bli vår kvalitativa måttstock, blir vi då fångna i en materialistisk kultur där bara det mätbara får plats? Har vi inget mer att erbjuda?

I Johann Wolfgang von Goethes litterära produktion återfinns dramat ”Faust”. Inledningsvis utspelar sig en fascinerande dialog mellan teaterdirektören, gycklaren och skalden. Teaterdirektören vill pressa in massorna genom nådens port. Mitt i diskussionen hör man skalden säga: ”För stunden föddes det som glänser. Det äkta räddas över nuets gränser.” På ett sätt kan man tycka att det är att göra det lätt för sig. Hur mäter man det? Äkthet? Å andra sidan är det en helt fantastisk poäng mitt i ett kvantitativt resonemang kring vad som egentligen är en lyckad teaterföreställning.

Det finns värden i musiken som inte går att mäta

Vilka värden tappar vi om vårt enda sätt att definiera oss helt bygger på kvantitativa evalueringsprinciper? Vad är det vi står för och vilken relevans har vi utifrån konstens och musikens plats i samhället. Det finns en mängd mätbara resultat av konstens nytta och dess påverkan på människa och samhälle. Det kan och ska vi förstås lyfta fram. Men är det allt? Hur kan vi göra för att också exponera allt det i konsten som lyfter oss som människor, som gestaltar skönhet, glädje, tröst, sorg men som också ger uttryck för smärta, förtvivlan och ångest – ja, allt som finns i en människas liv? Och hur lyfter vi fram de värden som står för något större – något bortom det mätbara och formulerbara?

Varje gång vi hittar en definition på den konstnärliga kvalitén, och vad den är i sig, så rinner den mellan fingrarna. Vi får inte alltid tag på den.

Personligen tror jag att inget vi säger, gör, definierar eller beskriver kan ersätta själva mötet med konsten och den konstnärliga upplevelsen. Vi ska fortsätta att försöka formulera oss kring detta, men när orden inte räcker så finns alltid möjligheten att kliva in i upplevelsen av något som är oändligt mycket större än vad vi själva är. Insikten om det är inte att fly från kravet att väga och mäta eller intentionen att formulera oss, men insikten om att vi umgås med något ännu mycket större bör vi bevara och ha till grund för vår gestaltning; att bejaka musikens egenart och fortsätta att upptäcka, att gå på upptäcksfärd i musiken och att leda varandra in i något som är så mycket större än vad vi själva är!

För stunden föddes det som glänser. Det äkta räddas över nuets gränser.
(J W v Goethe)

Johannes Landgren, 3 maj 2024