Johannes Burström utforskar ljudets kropp och rum

Johannes Burström är tonsättare, kontrabasist och ljudkonstnär, med en masterexamen i komposition med inriktning elektroakustisk musik.

Med rötter i improvisation och jazz rör sig Johannes mellan scenkonst, ljudinstallationer och experimentell musik. Där möts kontrabasens fysiska uttryck och elektronisk bearbetning i ett utforskande av ljudets kroppslighet och rumslighet.

Det viktigaste jag fick med mig var verktyg för att fortsätta undersöka och omforma mitt arbete utan att fastna i färdiga lösningar.

Vad tog du med dig från masterutbildningen i komposition på KMH?

Jag bearbetar fortfarande mycket från den tiden. Utbildningen blev ett sätt att kasta upp mina erfarenheter i luften och se hur de kunde landa i nya former. Det viktigaste jag fick med mig var verktyg för att fortsätta undersöka och omforma mitt material utan att fastna i färdiga lösningar.

I ditt arbete kombinerar du ofta akustiskt spel med digitala processer. Berätta hur det kan gå till.

Först och främst genom feedback. Jag har utvecklat en feedback-kontrabas som plockar upp ljudet från strängarna, processar det digitalt och spelar upp det genom en vibrationshögtalare som är monterad på kontrabasen. De digitala processerna handlar här mest om att styra volym, framför allt genom en rörelsesensor.

Men tekniken är inte till för att förändra klangen i första hand, utan för att påverka mig och mitt sätt att spela. Det uppstår en slags växelverkan mellan mig och instrumentet, där initiativet hela tiden förskjuts. På så sätt upprätthåller jag lyhördheten för mitt instrument och kan överraska mig själv.

Hur förändras ditt sätt att spela och tänka kring kontrabasen när du skapar musik för olika sammanhang, som hörlurar, dans eller improviserande ensembler?

Jag utgår ofta från min relation till kontrabasen, även när jag inte spelar den direkt. Hur den känns, låter och reagerar.

Jag har också blivit mer medveten om hur olika sammanhang påverkar min upplevelse av instrumentet när jag återvänder till det. Det hjälper mig att bredda möjligheterna och att inte fastna i ett visst sätt att spela eller i en given form för framförandet.

Du pratar om fysisk närvaro i ditt skapande. Vad innebär det?

Jag har svårt att tänka musik utan kropp, rum och sammanhang. Det handlar om hur jag rör mig med instrumentet och hur rummet påverkar ljudet.
Musik är inte bara ljud för mig, det är också vibrationer och rörelse, en taktil upplevelse, både för den som spelar och den som lyssnar.

Hur har din relation till kontrabasen förändrats över tid?

Även om mycket har förändrats på ytan söker jag fortfarande samma sak: en slags ursprunglig förvåning över att ljudet uppstår. När jag knäpper på en sträng sätts luft i rörelse och plötsligt hörs ett ljud, här eller långt bort. Den känslan vill jag aldrig tappa.