Om olikheter, kanon och genrerespekt

Kungl. Musikhögskolan – en arbetsplats med ständigt sjudande aktivitet. Men vad gör vi egentligen på KMH? Gör vi samma saker som vi alltid har gjort? Kanske ska vi göra samma saker som vi alltid har gjort, eller? Vi gör ju egentligen olika saker, bredvid varandra och med varandra. Låt oss tala om olikheter, med musiken som plattform!

”Olikheter” och ”orenheter”

Olika är bra!

Musikaliska strukturer och inte minst olika sätt att stämma och intonera kan tillhandahålla en bild för hur olikheter befruktar varandra och skapar oanade möjligheter.

Redan gamle Pythagoras (570 f Kr till 495 f Kr) upptäckte det paradoxala i hela komplexet med att stämma. Om man stämmer 12 kvinter exakt rena enligt övertonsserien så inträffar följande; när man kommer tillbaka till ursprungstonen efter att ha gått kvintcirkeln runt saknas en liten del, det som man brukar kalla det ”Pythagoreiska kommat”. Sedan dess har musiker, musikteoretiker och instrumentbyggare laborerat med hur man ska göra med denna olikhet i naturen. Resan från de helt renstämda intervallen till våra dagars ”liksvävighet” är lång och rymmer många anhalter på vägen. Ett modernt piano är ju i allmänhet ”liksvävigt” stämt. Om man jämför med övertonsserien kan man beskriva det som att det enda rena intervallet på ett piano är oktaven. Alla andra intervall avviker något från övertonsseriens toner. Vi märker det tydligast på dur-tersen som i ren stämning är betydligt lägre än i den liksväviga temperaturen. Under barocken valde man oftast att göra en del tonarter renare än andra medan vi i vår tid har valt att göra alla tonarter ”nästan rena”. Vi vann mycket på det men vi tappade också vissa uttryck på vägen (uttryck som i och för sig bevaras och vårdas inom flera av våra olika genreområden på KMH och i musiklivet i stort). För mig framstår hela problematiken med stämning och temperering som ett närmast filosofiskt dilemma. Olikheterna och ojämnheterna och de matematiska proportionerna i naturens övertonsserie kan ses som ett problem eller göras till en tillgång. Olikheter är bra och kan ge oss oanade möjligheter.

Överfört till KMH:s situation och alla våra olika verksamheter kan just detta tjäna som en metafor för hur våra olikheter kan bli en tillgång och skapa en dynamisk och spännande verksamhet. Ur ett allmänt konstnärligt perspektiv skulle man kunna hävda att just dessa oregelbundenheter och ”ofullkomligheter” i våra system för att beskriva tillvaron finns något som vi måste se som en tillgång; både i livet och i konsten. Skavet, frågorna och kontrasterna mellan det ”sköna” och det ”fula” har sin plats i allt konstutövande och insikten om det kan bli ett av våra bästa verktyg.

En musikalisk kanon

Kanon-begreppet debatteras flitigt i politiken och i olika kulturkretsar. I det sammanhanget handlar det om en annan användning av ordet kanon – som kulturkanon eller litterär kanon.

Låt mig här fokusera på en annan användningsform för kanon: i musikaliskt strukturella sammanhang och som musikalisk teknik inom interpretation, komposition och improvisation. I dessa sammanhang kan man ju säga att en kanon innebär att alla egentligen gör samma sak men i olika tidsperspektiv. Samma sak görs men några startar tidigare, några startar senare. Ibland lägger man till augmentation som teknik. Återigen, man gör samma sak men denna gång långsammare, men ändå samtidigt eller parallellt med andra skeenden. Även om kanon-satser kan bli hur sofistikerade och mångdimensionella som helst, är det inte ännu mer intressant om man också gör helt olika saker samtidigt, och ser hur det samverkar till en gemensam och kanske oväntad harmoni? För mig är det en musikalisk bild för vad KMH gestaltar.

Genrerespekt

Alla olika musikaliska genrer förhåller sig till sina egna uttrycksmedel, verktyg och beståndsdelar. Att bedöma musikalisk kvalitet utan att ta detta i beaktande kan vara ödesdigert. Om man till exempel använder sig av ett evalueringsraster från Bachs kontrapunkt och lägger det över en av Evert Taubes visor och sedan hävdar att Taubes musik huvudsakligen är ”dåliga fugor” så har man ju totalt missförstått den inneboende kvalitén och det evalueringsraster som innesluter Taubes musik. Kvalitén sitter i helt andra parametrar och är i sig oöverträffad och står på egna ben. För mig är den lysande fyrbåken i livet, när det kommer till musikalisk flerspråkighet, genrerespekten. Den respekt som innebär att man tar olika musikaliska uttrycksmedel på allvar utifrån varje genres egna förutsättningar, uttrycksmedel och ”spelregler”. Den respekten kan genomsyra den musikaliska verksamhet som KMH representerar. Genrerespekten och respekten för varandra med våra olikheter är ett viktigt fundament för att föra KMH framåt i en splittrad tid. På så vis kan KMH utgöra en musikalisk växtplats, ett växthus för musikalisk kreativitet och skaparglädje.

Min vision inför KMH:s framtida resa är att mötesplatserna, möten med andra, och viljan att låta dessa möten förändra min och vår världsbild, ska prägla tillvaron, ge hopp och framtidstro och skapa nya oanade möjligheter – med rötter i traditionen. Att ett odlande av ett respektfullt hantverkskunnande är en integrerad del av det konstnärliga uttrycket i respektive genre, samt med nyfikenhet och öppenhet inför nya och förändrande uttryck!

Johannes Landgren, 17 januari 2024